mudifaj.blogg.se

Oavsett hur jag än vrider och vänder på mig kommer känsloströmmen jag bär inom mig ut på andra. Jag kan inte ta hand om mig själv igenom att omge mig med folk som jag älskar, för istället för att jag mår bättre så mår dom sämre. Vilket resulterar i att antingen är jag ensam eller så är mitt mående oxå ett sjunket skepp. Det kan inte storma mer än vad det gör nu, det är orkan utan förvarnad väderrapport. Oavsett vad jag än försöker med så blir det bara bakoväntpå mot vad jag hade tänkt mig ifrån början. Så då kan jag väl lika gärna sluta upp att försöka helt? Jag menar vad är poängen med att jag ska puscha ner alla andra. Att jag kan trycka ner mig själv är en sak, men jag vill inte dra med mig andra människor ner. Jag har inte kontroll längre, jag har tappat min fokus punkt. Jag vet att jag behöver vara helt ensam för att ta mig igenom detta men det är för svårt. Jag kall svettas natt och dag har aldrig en normal kroppstemperatur, och nej jag är inte sjuk. Inte fysiskt iallafall. Abstinensen kväver mig men samtidigt känner jag bara att inte ens droger skulle kunna ge mig ett leende på läpparna nu. Då är det illa, iallafall för mig. Det finns ingen vettig anledning till att göra någonting just nu. Jag vill bara släppa styret på bilen och krocka, för just nu finns ingen mening att fortsätta framåt. Det finns ingenting där framme ändå. Ska jag dränera mig själv på den lilla energin jag har varje dag för att kriga framåt när mitt psyke ändå står kvar på samma plats? Jag tror inte någon annan hade orkat det ifall om dom var i min sits. Så varför fortsätter jag hela tiden, varför kan jag inte för en gång skull möta mig själv och säga stopp. Jag klarar inte slåss mera, för jag har inte valt detta. Vem bestämde helt upp och ner att folk ska ha det på olika sätt. Det är så jävla orättvist och det gör så ont i mig att se alla runt mig må sämre och sämre enbart på grund utav mig. Allting jag egentligen velat hela tiden är att hjälpa alla andra. Att få se dom jag älskar må bra och lyckas, så vad driver mig hela vägen till den stup kanten utav dumma saker att jag börjar backa bakåt för att hoppa ner. Båten vi sitter i är redan slukad utav vågorna och det känns som att jag är den enda som är kvar i båten och nu ser jag er drunkna istället för tvärtom. Innan var det alltid jag som drunknade och ni som satt där uppe och tittade ner. Hur kunde det vända så snabbt? Jag kanske egentligen inte har någonting att klaga över. Det kanske egentligen inte är min smärta att bära, men hur besvarar man sådanna frågor.. Det finns så många tusen ord som jag skulle vilja andvända för att beskriva vad som skriker inuti mitt huvud, men jag är rädd att om jag skulle förklara skulle ni inte längre se mig som samma person. Tankarna som flyger i mig nu är inte normala, jag vet det. Men jag kan inte få fjärrkontrollen att fungera just nu, och man kan inte bara sätta livet på paus oavsett hur mycket jag vill det. Jag har lärt mig att trots allt som känns jobbigt och fel ska man bara fortsätta krypa. Så jag kryper, jag kryper igenom taggtråd, brännäslor, rakblad och sedan salt. Medans ni vandrar stigen bredvid. Ingenting jag kan skriva och sätta ord på är logiskt. Andra människor tog sig rätten att inkräkta i mitt liv, när jag inte ens har makten att inkräkta i mitt eget. Ni ser det jag inte ser, ändå är det ingen som förklarar för mig hur jag ska göra. Kanske är jag dum som lägger det i andras händer. Jag vet ingen annan väg. Lukten utav död lockar mig och jag spårar som en hund, jag är på väg dit. Kanske inte riktigt än, men det närmar sig. Jag har varit här många gånger förut, känslan är ingen främling. Men varför känns varenda gång som om det vore första gången. Som att man aldrig smärtat förr. Nollställ och börja om från början, men jag slutar ändå alltid på samma väg. Min onda cirkel, som går runt och runt. Bryt den, ta sönder den på mitten låt mig ta mig ut ifrån mitt eget skin. Önsketänkande, det är det enda jag spenderar mina nätter med. Men när solen börjar vakna springer det ikapp en igen. Jag kan inte fly. Jag kan inte låtsas. Jag känner mig naken och kränkt, jag är bar och ni har skydd. Jag är ömtålig och liten, inte tuff och kall som jag försöker visa mig vara. Jag är det folk kallar en ''fake''. Barbie är mer äkta än vad jag är, jag är bara ingenting. En lögn, som en låtsaskompis som är där ibland när man kanske behöver det men bleknar bort när sanningen kommer ikapp en. Kanske är det därför jag alltid måste bli själv? Jag gör mig själv ensam och liten, jag vet inte hur eller varför. Jag vet inte heller hur jag ska förklara för någon tillräckligt bra för att dom ska kunna förstå och vilja stanna kvar. Min största rädsla är att alla har glömt bort mig, att ingen saknar mig. Det värsta av allt är att den mardrömmen är sann. Ju längre jag lever, varenda sekund som tickar så inser jag att jag verkligen inte ska vara här. Någonting tar emot, inte som en klump i magen.. Mer som en motorsåg utav alla svek jag någonsin gett och fått ta som startas och sågar mig långsamt inuti och upp i halsen så jag spyr. Spy ut ångesten, så kanske det inte är kvar sen. Men ack lika dum varje gång, sen ligger man där på toalett golvet gråtandes med smak utav galla i munnen. Jag kan inte få bort det. Börjar om samma vända ännu en gång men denna gången är det äckel som sköljer över hela mig. Larverna kryper på mig, jag känner hur det kliar inuti min själ en känsla som är omöjlig att förklara. Hopp in i duschen och skålla sig i någon timma tills man känner sig ren igen.. Men första klivet ut ifrån duschen så slår samma känsla mig i ansiktet igen. Vad är ett liv som endast består av skräck, våld och maktlöshet? Tomt, eller på låtsas? En röst som snabbt tystar ner. En röst som ber om gemenskap, att få bli omtyckt som man är och omhändertagen. Skratt, fortsätter att nedvärdera mig själv. Hur kan jag vara så dum.. Va! Du är så jävla dum!  Dag ut och dag in, tills man själv tror det. Vad är det för fel på mig? Varje dag samma skräck, samma jävla spegel bild som stirrar tillbaka, samma hopplöshet. Försöker alltid att tänka jag är också en människa, har också känslor. Men just det, vad var det nu för fel på mig? Jag hör rösterna skratta tillbaka till mig. Hur dum får man va? Att du skulle komma till en normal människas nivå! Sjunker ner djupare och djupare i tomma intet. Varför leva överhuvudtaget? Försöker tänka att jag ska leva för att bevisa någon typ av poäng för världen eller någonting, eller att jag fick allt detta för jag var stark nog att överleva det. Jag möts av ett hånfullt skratt som snabbt raderar bort det lilla bra tankebanan jag alldeles nyss försökte bygga upp. Några unka sekunder, jag klarar inte ens det. Nedvärderingar som dödar. En del av mig blir aldrig som det var från början. Försöker stoppa det. Bit för bit bryts mitt självförtroende ner. Var ska det sluta? Kommer det ta slut? Men dag efter dag har jag plågande känslor som tar min luft ifrån mig, jag kvävs. Jag undrar, kommer jag någonsin att få tillbaka det som tagits ifrån mig? Få leva mitt liv utan att tänka så mycket på hur det egentligen ska vara istället för att se hur det faktiskt är och gå utifrån det? Ännu en dag i förtvivlan, skräck och självmordstankar. Jag önskar bara någon kunde se mig.