mudifaj.blogg.se

Ser väl detta lite som start skottet här på denna bloggen. Jag ska inte lägga allt för mycket tid nu på att snurra in mig på vem jag är osåvidare för det är egentligen helt orelevant. Jag har dock bloggat förut när jag var mycket yngre men alltid lagt av. Nu kommer jag inte blogga som då, utan detta kommer jag att använda som ett sätt att andas lite mellan fighterna. Dela med mig utav saker som kanske inte är så lätt att säga högt. Bara skriva vad min själ känner, dela det som ekar tomt där inne. Låter kanske väldigt deprimerande men så får det väl vara. Vad spelar det egentligen för roll? Anyways, idag har tankarna rullat på i hundra nittio. Inte direkt min dag idag om man säger så, eller är det någonsin det. Känslan av att se sig om och se människor och sträcka ut handen skrikandes, men folk släpper den och ser dig falla. Ingen som drar upp dig ifrån bergskanten.. Dagens samhälles logik är ju att ''hon har redan ramlat ner en gång förr så då kan hon ju lika gärna ramla igen det gör inget.'' Jag tycker inte det är sunt, för det har planterat virus i min självbild. Är jag värd detta? Är det mitt fel? Är det meningen att det ska vara såhär, är det meningen att jag ska vara såhär? Det smärtar att klandra sig själv för någonting en annan gjort sig skyldig till. Jag kan inte hantera mig själv längre, det är som att varje gång jag känner någon form utav känsla inom mig så går en propp i hjärnan. Jag stänger av, roboten tar över. Jag har lämnat min kropp. Jag står utanför vid sidan av, jag skriker. Lägg av Ronja du är så jävla dum, men ingen hör mig. Inte ens jag själv. Så hur bättrar man sig när mitt inre tänkande är liksom det som är problemet. Jag kan inte radera mig själv, kan inte hantera det heller. Jag önskar jag kunde byta plats ett tag. Bara få vara någon enkel människa för en dag, om det ens finns sånna. Ordet normalitet är väl egentligen bara något påhitt som alla strävar efter så mycket att man till slut inte vill ha det. Man vill ha kaoset, för det är vad världen känner till. Det är vad du känner till, vad jag ser. Vad jag föddes in i. Men hur väljer man bort kaoset, hur vågar man för första gången välja att gå en annan väg. Jag väljer hela tiden men så fort jag ska börja gå ger någonting mig skoskav. Något ångestfyllt, det är som pesten tar mig och väljer samma väg som jag alltid gått. Jag vill bara bota mig och gå åt ett annat håll. Men kan man verkligen bara lämna allt gammalt och bara gå? Kan jag göra det helt själv? Varje gång jag har försökt har någonting ledit mig tillbaka. Om ödet finns borde jag inte börja glimta det snart då. Hur länge ska man brottas under ytan för att inte kvävas innan man får smaka djupt andetag igen. Eller kommer jag för alltid sippa efter luft för att överleva i denna världen. Kanske var det bara inte gjort för mig. Kanske är det ändå Ronja det är fel på.. Men som alla andra tomma nätter så glömmer jag bara bort mig själv. Man får inte tänka så, för allting är din rädsla.. Det är inte verkligt.